Från det vi är barn lär vi oss att vi ska ha någon som vi kan dela livet med.
Det är ju det naturliga.
Visst, några hittar nya former, men de är ju inte så många än så länge.
Paradigmet säger alltså att vi ska bilda par, så det gör de flesta av oss så gott vi kan. Några hamnar förstås utanför direkt och andra kommer till allteftersom. Skiter det sig, så kör vi kanske en runda till.
Jag också.
Möjligen med den skillnaden att jag numera uppskattar friheten mer.
Jag tror att det ibland kan finnas en rädsla för att bli ensam. En rädsla som kanske gör att man både går in i och stannar i relationer som egentligen inte ger så mycket. Ibland lite för länge.
Men många lyckas uppenbarligen utveckla sina relationer, så det är ju inte bara svart.
Det var bara det jag ville säga.
